Sven Boman

Efter att träffat "faster Ingrid" (dock är det pappas faster...) blev jag otroligt nyfiken på vad det stod i hennes bok om farfar och även farmor. De båda gick bort när jag var runt 8-10 så jag har inte så mycket minnen om dem. Farfar lärde mig i alla fall att spela schack, det kommer jag ihåg och att farmor bakade kokoskakor.

För att visa lite ur Ingrids häftiga prestation kommer här lite text ur boken:

"Så föddes Sven den 18 september 1909 och han var också rödhårig men konstigt nog så blev han, trots det röda håret, pappas favoritson. Det kanske berodde på att Sven hade ett medfött charmigt sätt, som gjorde att alla föll för honom. Han var rolig och snabb i repliken, men han var även ganska "busig". Han var inte ute längen och lekte förrän han kom hem och kläderna var både trasiga och nedsmutsade. På den tiden var det modernt med vita sjömanskläder, både för flickor och pojkar. Mamma fick klä på Sven sista av alla barnen, så att han var ren och fin, när de skulle gå ut på promenad i Slottsskogen på söndagarna."

Lite senare i farfars liv:
"Sven fick en liten omodern lägenhet i Borås och Nanna kunde nu flytta dit. De var nog bland de första paren som var sambo, men den 28 december, på "Menlösa barns dag", 1936, gifte de sig. Det var ett fint bröllop, som fru Wilkensson ordnade hemma hos sig. Hela vår familj var med och det var väldigt roligt, för vi var många ungdomar, eftersom både de och vi var många barn och i samma åldrar, från trettiofem ner till 18 år. Vi har umgåtts mycket under dessa år, vilket vi fortsatte att göra sedan också.

Efterhand fick även Nanna arbete i Borås och jag tror att de var mycket lyckliga där, att äntligen få det så bra att de kunde gifta sig efter alla dessa år, som de hade varit i sällskap med varandra, minst tio år. Sven och Nanna dansade väldigt bra tillsammans och vad det danstävlingar med bl.a. ballongdans så var det alltid de som vann. Folka och Gösta kunde spela och Sven kunde dansa. Jag tyckte alltid att det var så roligt när Sven och Nanna kom och hälsade på och det ju inte så långt från Borås, så de kom rätt ofta."

Konstigt att man idag inte alls ofta träffar släkt och vänner även om det inte är så långt till Borås, Varberg eller vad det nu kan vara. Vi har bättre vägar, bättre och egna transportmedel, men träffas mycket mindre säkert än vad man gjorde förr. Vi är nog väldigt upptagna med allt annat.