1953

Förra veckan träffade jag en av mina grannar i trappuppgången. Det är ganska sällan jag gör det, säkert på grund av att jag inte är hemma så väldigt mycket ändå. Alva är den jag pratat lite mer med innan, de andra har jag än så länge bara hejat på.

Då förra veckan ville jag passa på att tacka henne för det fina jobbet hon gör med blommorna som står utanför entrén. Det blev inledningen på ett intressant samtal i trappuppgången som blev allt mörkare och jag blev allt kallare, hade precis kommit från gymmet. Alva har bott där sedan huset var nytt 1953. Hon pratar också kort om att hon har bott i hus och om en man hon har varit gift med. Mina hjärna försöker räkna ut hur hon hunnit med detta, hos verkar ändå inte vara så gammal, 75 skulle jag gissat på, men det är inte rimligt.

Hon berättar lite om grannar i samma trappuppgång eller längre bort på samma gata. Det är vänliga historier och inget skvaller. Hon har många bekanta och väninnor i området, och hon har även hjälpt till hemma hos en del av de äldre. Hemtjänsten hinner inte med. Bland annat pratar hon om damen som bodde under mig, men som nu har gått bort. Det verkar som om hon verkligen höll av henne.

Någon gång 1989-1990 så fick alla flytta ut och bo i små baracker. Då renoverade de lägenheterna, 11 veckor tog det och det var bara parketten som fick vara kvar. Balkongerna blev större och inglasade, köket hade tidigare haft köksbänken på den väggen där vi idag har en glasvägg. Glaset är trevligt, men det blev lite färre skåp. Alva har köpt hyllor till städskrubben och har det som skafferi. Jag funderar på om jag skulle göra detsamma.

Vid samma renovering så satte man in hissen. Den ville man först ha på utsidan av huset, men det gick inte. Husen har någon typ av bevarande märkning. Därför fick man ta bort halva bredden på trappan istället, något alla mina besökare kommenterar för det blir väldigt smalt.

Vi pratar också om hur tryggt det känns att bo i området. Jag tycker det är förvånandsvärt lugnt, men om man jämför med långt tillbaka som Alva kan göra så är det stor skillnad nu och det blir värre. En vanlig kommentar från äldre skulle jag tro, men det känns inte gnälligt när hon säger det, bara ett konstaterande. Hon trivs ju ändå, annars hade hon inte bott här i 54 år...