torsdag, maj 03, 2007

Not so cocky

Med dagens sista fysiska krafter tömmer jag krukor på torra växter, dammsugar och ställer i ordning. Flyttar runt på mattorna så att jag kommer åt att dammsuga överallt. När jag kommer runt på andra sidan mattan ser jag den. Syns dåligt i det rätt så svaga ljuset som kommer från köket, men jag är ändå helt säker. Fan.

Jag har en uppfattning om mig själv, som inte har något att göra med hur jag vill vara, men jag tycker att jag har ganska svårt för att bli hispig. Alltså ganska lugn och tycker inte det är så många saker i livet som är riktigt jobbigt. Jag är heller inte särskilt lättäcklad och skriker nog bara till om jag blir överraskad. Men nu sitter den där. Mitt undantag. Jag tänker inte lugnt utan tankarna hoppar bara omkring, Jag har svårt att komma riktigt nära för att se om den lever eller inte, för när jag nästan kan peta på den så inser jag att om den nu rör på sig är jag för nära så då backar jag. Sen gör jag detta några gånger fram och tillbaka. Ojämnt underlag gör att tricket med en burk inte funkar. Dammsugar jag upp den kommer den att vara i dammsugaren som sen är i lägenheten- går inte. Slänga den nästan tomma dammusgarpåsen är jag för snål för. Letar upp en tidning på hallmattan jag ändå inte kommer att läsa. Virar ihop den så hårt jag kan, men det skall ändå vara maximal längd. Sen efter några steg fram och tillbaka och sen fram och tillbaka igen gör jag mitt utfall och svingar till, och då har hjärtat redan klampat på en stund. Inte så farligt men tillräckligt för att andningen skall vara onormal för en balkongstäding kl 21.16 torsdag kväll.

Givetvis lever stackarn och gömmer sig för den stora, rödhåriga grottkvinnan som inte har vett att lämna den ifred. Med stor försiktighet och med resten av kroppen så långt bort som möjligt håller jag upp mattkanten för att avsluta jakten, även om jag egentligen bara vill hoppa där ifrån och stänga balkongdörren och låtsas som ingenting. Men då kommer jag inte vilja gå ut där mer. Får jobbet gjort och sen har den rätt status för att hamna i dammsugarpåsen... Jag tuff? - inte särskilt...





2 kommentarer:

Jessica sa...

Du får ju lägga en liten tändsticksask bredvid, så vi vet hur stor den är egentligen! Jag dammsugar upp dom, stoppar hushållspapper i röret, tejpar för och sen får dammsugaren stå på en stund, så jag vet att den inte lever mer... Eller hoppas, kanske är rätt ord... Hmm... Starkt jobbat, i alla fall!!

Rebecka sa...

Ja jag skall väl erkänna att bilden inte är tagen på just det monstret jag hade ihjäl. Det hade jag inte sinnesro att göra, ta kort alltså.

Men för att ändå säga något om dess storlek så man ändå kan förstå att den inte var hur liten som helst så var den MINST lika stor som pappas handflata! MINST! Nej skämt å sido, mer som en dryg femma. Illa nog när det är HEMMA.